Maith Kanon har skickat oss följande berättelser med tillhörande bilder.
Blåsvers-Kajsa
Det var så här. I farfars smedja bodde Blåsvers-Kajsa. Hon var vi fruktansvärda rädda för, hon pustade och suckade i smedja. Farfar sa om ni går in i smedja så skulle hon ta oss.
En kväll tänkte vi att nu ska ta mod till oss att gå in i smedja- Vi hade sett att farfar hade gått in huset. När vi närmade oss smedja såg vi i fönstret att det var ett eldsken där inne- Ni kan tro att vi la benen på ryggen och sprang hem för det var Blåsvers-Kajsa som spydde ut eld när hon pustade där inne -trodde vi!
Men var det Blåsvers-Kasja som bodde i smedjan ?????
Min mamma var en sen kväll i advent till Hjalmar Svens(son). Hon gick vägen mot Heligfjäll och tog sedan vägen upp mot Hjalmars. Strax när hon gått en bit upp efter vägen träffade hon en mörkklädd man med hatt som tydligt var Åkerberg. När hon vände sig om var han borta. Det var en kuslig upplevelse. Han gick igen, trots att han var död. Det sas att dom kunde gå igen.
Detta berättade mamma Elsa för oss. Jakob Åkerberg bodde i ett hus på ovansidan vägen mot Henning Stenvalls såg.
Anna Nilsson berättar:
Vittra är ett mytomspunnet folktroväsen som funnits, och finns fortfarande i de norrländska skogarna. Vittra kan se ut som vanliga människor, ibland är de mindre, faktiskt ganska små, och i bland kan de vara väldigt stora. Ganska ofta är de elegant klädda och vitterkvinnorna har ofta beskrivits som vackra med långt hår som är flätat i konstfulla mönster. Ofta så kallas de för de osynliga, för att de bor under marken och endast ger sig till känna när de själva vill. Det finns även uppgifter om att de kan finnas i stenblock eller gamla träd och ibland kan de bo under golven på gamla hus och ladugårdar. Där kunde de gömma föremål för husfolket och ibland kunde man höra dom viska saker i örat på husfolket. Ibland höll dom fest och då kunde det bli riktigt livat. Alla här har säkert hört talas om vittra, eller om vitterstråken där man ska passa sig för att placera byggnader för då kan det bli stökigt. Vittra hade ofta egen boskap som de ibland tjyvbytte mot en ko från byn. Det var inget dåligt byte för oftast så mjölkade vitterkorna väldigt bra. När vittra behöver få kontakt med människorna så träder oftast bara en fram, som en slags talesman men här i byn finns det även uppgifter om ett helt brudfölje som skådats vilket är rätt unikt. Att man ska hålla sig väl med vittra behövs nog knappast nämnas och i den isländska kulturen där det finns en variant av vittra anses till och med myndigheter behöva ta hänsyn till vitterstråken när man planerar sträckning av vägar eller nybyggnationer. Alla har nog hört en historia eller två om dessa väsen och en del har fått förmånen att träffa på dem, en av dessa är min morfar Olle.
Olle Andersson föddes 1918 och växte upp i Holmyrkullen. Där bodde han tillsammans med sin far Erik-Vilhelm som efter att han blev änkeman 1924 tog hand om och försörjde sin familj som bestod av 11 barn. Barnen fick tidigt börja arbeta och hjälpa till med försörjningen och ett vanligt arbete var att vara getare åt djuren. Att vara getare innebar i stora drag att ett av barnen följde med djuren ut i skogen på bete och såg till att de kom hem till kvällen för mjölkning. Olle som var näst yngsta barnet i barnaskaran började som getare redan som 6 åring och höll då mest till hemmavid runt Vojmsjölandet. När han var 12 år och gick i skolan bodde han hos Holmbergs (nuvarande Jan och Eva's). Därifrån cyklade han när sommaren började till Åsele och sov en natt för att dag två fortsätta till Klippen, och där någonstans var han (om jag förstått det rätt) getare åt bland annat vår skolfröken Svea Brodins mormor och morfar. (Har inte faktagranskat denna uppgift men detta är vad vi minns att morfar berättade). Som getare hade man hand om flera bönders djur och bönderna turades om att skicka matsäck och hålla husrum till getarpojken. Hade man tre kor höll man tre nätter, fyra kor, fyra nätter osv. Svea Brodins morföräldrar hade alltid god matsäck och det var en fröjd å köx könt då dom hade skickat den. När han hade getat hela sommaren hade han tjänat ihop så mycket pengar att han kunde köpa en ny cykelslang till däcket och ett par helt nya skor, resten lämnade han till sin far Erik-Vilhelm.
Men det var i skogarna runt Vojmsjön han träffade vittra,,,
Olle hade fått i uppdrag att vara getare åt traktens hästar. Antalet vet jag inte men plötsligt en dag så hade han fått två hästar extra att ta hand om men som ingen ville kännas vid. När Olle skulle lämna igen djuren var det ingen som ägde dessa två vita stiliga hästar och ganska snabbt förstod man att det var vitterhästar. Dom skulle man hålla sig väl med. Skötte man om dem väl så var allt frid och fröjd men nåde om man misskötte sig. Då fick man med vittra att göra. Olle berättade att han ville behålla hästarna och att han hade lärt sig att om man ställde sig med ryggen mot hästen och hade något föremål av järn i handen, så kunde man genom att slänga järnet i en båge över sin egen axel och över djurets rygg, bli ägare till den. Tror inte att han prövade detta i slutänden. Man hade respekt för vittra och dessa hästar var kvar hela sommaren. Min moster Gittan minns även att Olle berättade om att svansarna på hästarna alltid blev flätade i fina mönster. När hästarna kom hem var det samma förvåning. Ingen visse vem som hade flätat svansarna men likadant här så förstod man att det var vitterflätor eftersom de var flätade med en viss teknik som kännetecknade just vittra. Fanns även ett tillfälle som mamma Barbro berättade om, där han senare i livet helt plötsligt stod mitt i en flock på sex hästar som dykt upp från ingenstans hemma på mormors gård som då var i norra Tresund och som inte hade någon ägare. Olle hade tur och har aldrig råkat ut för något direkt vitterhyss, tvärtom så höll dom nog ett vakande öga på getarpojken vilket var väl behövligt där ute i skogarna.
Är detta sant? Ja,, kan du bevisa motsatsen? Historierna om vittra blir allt färre. Slutar vi tro, slutar de att existera och visst är väl livet lite mer spännandenär det kryddas med lite vitterhyss,,, så titta dig lite extra över axeln när du går över dessa vitterstråk, och har du tur så kanske du kan få en glimt av någon som antingen önskar dig en lyckosam färd eller som tömmer matsäcken för dig om du inte sköter dig. För kännedom går ett av vitterstråken här i byn från Bränna upp längs Brattåsen och upp mot Klippen till gamla fäbodarna som ligger där uppe.
En gång som det är verkligen viktigt att du tar hänsyn till vittra är om du hugger timmer. Du måste vara tydlig med att du fäller stocken och ropa att dom ska akta sig för annars kan du få sågen förtrollad och olycksdrabbad. Finns en historia i en av Ebbe Schöns böcker som en gammal riksdagsman från Västerbotten berättat. Vintern 1948 fick han följa med sin far och hans kamrat för att fälla några stora tallar. De bägge hade respekt för vittra och ropade en varning varje gång ett träd föll i backen så inte tallarna föll på varelserna. En dag kom kamraten springandes vit i ansiktet för han hade oaktsamt glömt att ropa timmer när han fällde en stor tall och just när tallen tog mark så tycktes han se en gammal gumma som inte hann undan utan som trycktes ner avtallen. Han var helt uppjagad och sa att " Nu har jag haft ihjäl vittermora" De var helt förskräckta och fadern sa att det det här är allvarligt. De bestämdes att inget mer arbete fick utföras denna dag och de lämnade kvar sin matsäck vid en sten som en ursäkt för de som hänt. Sågen fick aldrig användas mer eftersom den nu sannolikt var laddad med motgång och olycka.
Källa sista stycket : Schön, Ebbe: Älvor troll och talande träd. Folktro om svensk natur. Bokförlaget Semic, 2000. S 46-50
Anna har skickat två bilder av sin morfar Olle Andersson.
I trakten av Golisen
Maskinföraren och tomten
En berättelse –alldelens sann-nedtecknad av Anna-Greta Flodin
Det var en månljus natt. Stjärnorna tindrade och blinkade över hela himlen. Granarna stod efter vägkanerna, klädda med vita snöflingor som glittrade så vackert. Detta var en kväll strax före julafton.
En traktorförare kom från sitt jobb i Heligfjäll och skulle fara hem till de sina för att fira jul. Strax väst om vår hage i Golisen fick han syn på något som rördes. Han stannade, men något djur var där då inte. Några små spår fanns i snön och det såg ut som att de var från små lappskor. Han gnuggade sina ögon för att verkligen försöka se vad det var han såg i skogsbrynet. Det han såg var två små gubbar med gråbyxor och toppluvor. Det var visst tomtar.
Maskinföraren var säker på att det var tomtar och berättade om händelsen för min man Ola. Dock ville inte maskinföraren att Ola skulle berätta för någon för då kanske någon kunde tro att han hade somnat vid ratten och drömt alltihop. Han var dock helt säker på att han varit vaken eftersom han gått ut ur maskinen för att kontrollera spåren. Men en sak gladde maskinföraren. Nu var han säker på att tomtar fanns på riktigt.
Bildkälla: SF ”Tomten”. Svt.se öppet arkiv. Blogg.svt.se
Harriet Stenvall berättar:
Jag minns att det berättades en hel del historier om skrömta och vittra när jag var barn. Framför allt var det farmor som berättade. Jag har inget direkt minne av att hon hade upplevt det själv, hon hade nog fått sig de flesta berättelserna till livs av någon annan. Men en sak minns jag och det var att det skulle finnas skrömta/vittra i det som kallades för Gnöggesjala (eller Gnuggesjala) i skogen i Golisen (intill där Shiromi och Magnus bor idag). Jag minns bland annat att jag hörde berättas hur en av pappas bröder hade varit ute i skogen och gått förbi Gnöggesjala. Det började skymma ute och plötsligt får han se hur en vit hand håller om en trädstam. Handen börjar röra sig runt stammen ungefär som en osynlig människa går runt trädet flera varv och håller i stammen hela tiden. Han blev givetvis livrädd och sprang hem. Det fanns fler berättelser om att Gnöggesjala var hemsökt, men jag kommer inte ihåg någon fler specifik berättelse. Däremot kommer jag ihåg att jag var livrädd att gå i närheten av platsen när jag var ute med mina föräldrar för att kolla efter bär.
Bo Danielsson berättar:
Det här hände sig när mamma och pappa bodde på Vojmsjölandet och de var på väg för att döpa min bror Sten. Det var strax före jul någon gång och när de kom till vägskälet vid Ivan Johansson i Heligfjäll stannade märren. De körde på henne och hon gick en bit till innan hon stannade igen. När hästen hade stannat fyra, fem gånger klev pappa, som var rätt hetlevrad, av och gick för att snickra sig ett spö. Han jagade på märren och när det började ljusna hade de tagit sig till Gnôggesjala och då stannade hästen och vägrade ta ett steg till. Mamma såg sex renar på lägdan, alldeles vita var de. Tre av renarna låg ner och tre stod upp. När hon nämnde det för pappa sa han irriterat: "Räck det int me att marra ä toket, ske du också bli toki?" Det visade sig att pappa inte såg renarna som mamma såg lika klart som hon såg honom. När pappa jagade på märren fick hon en väldig fart och sprang som hon aldrig gjort förr. När hon väl stannade upp i Lomsjökullen var hon alldeles "skummet". Efter dopet travade märren i lugn takt hela vägen hem utan några konstigheter och några renar såg de inte heller.
Bruno Eliasson berättar:
Brunos bror Birger Eliasson var också med om en oförklarlig händelse väst i Hermans. Herman Bergström bodde mitt emellan Golisen och Heligfjäll. Birger var ute för att plocka svamp och hade cyklat dit upp och lämnat cykeln på en liten backe. Det var inget folk hemma däri Hermans men plötsligt hördes ett väldans liv inifrån smedjan. Birger blev rädd och cyklade snabbt därifrån, hem till Brunos och berättade vad han varit med om.
I samma område gjorde Ingeborg Nilsson en observation som Bruno också berättar om. Hon bodde med sin man Frans Olsson vid Hundmyra´ (snett mitt emot Rickard Edmans/Ellas ställe). En natt vaknade Ingeborg och hörde en skälla. Den skällan hade en gudomligt vacker klang och hon steg upp och tittade bakom gardinen. Framför huset fanns en öppen fläck och på den fläcken stod världens vackraste ko. Ingeborg väckte Frans Olsson men när han väl vaknat var kon försvunnen.
Laila Jonsson berättar:
Min hund Cita gjorde fick ett otäckt sår på nosen men det såg ut som att det kunde läka fint men vid senare tillfälle började det att vara otäckt så därför behövde hon en tratt över huvudet så att hon inte kom åt med att slicka sig på nosen. Jag gick till förrådet där jag hade sett tratten ligga tidigare för att hämta den men naturligtvis låg den inte där fastän jag bara dagarna innan hade kikat på den för att Cita kanske behövde den. Jag letade överallt både i huset och i alla förråd men kom hela tiden tillbaks dit jag senast såg den dvs. i förrådet men den var spårlöst borta. Saken är den att det även var ett halsband på med gul lysande färg så den syntes dessutom mycket väl. Till slut tänkte jag att jag ropar på hustomten:
- Hustomten ta genast fram tratten för Cita behöver den.
Och tro det eller ej… Jag gick ut till förrådet där jag först hade sett den och vad tror ni? Jo den låg så fint på hyllan där.
Tack hustomten!
Jan-Åke Enoksson berättar:
Nej, några vittror har jag inte träffat och jag kan inte säga att jag tror på dem heller. Farsan trodde inte heller på vittra men farbror Konrad var övertygad om att de fanns. När jag någon gång frågade honom hur det kunde komma sig att folk nästan aldrig ser vittra nuförtiden svarade han att de har farit ner på havets botten och väntar tills det är nya tider när det är dags för dem att komma tillbaka igen.
En berättelse jag hört från jag var liten var när farsan och farbror Konrad var ute och tjuvjagade för att skaffa mat för sin överlevnad. Det var senhöst, det mörknade snabbt och just den här kvällen blev det oväder med regn och en väldig blåst så till slut var de inte riktigt säkra på var de befann sig. De beslutade sig för att krypa in och tillbringa natten under en "risi-gran". När de legat där ett tag hörde de ett ljud: pling, pling, pling, pling. "Hör du, det är näcken! Det är kvinten (viss ton när de stämde fiolen) på fiolen som hörs." De låg och lyssnade på det där ljudet mest hela natten och på morgonen och när de väl kröp ut från granen sa farsan att han ville undersöka vad ljudet kom från. Det visade sig att de hade hamnat vid slattesraningarna och där fanns det en lada där det stod några konservburkar som det droppade vatten i. Därifrån kom pling-ljudet ....
Jag kan berätta en händelse som jag själv upplevt. Det var när jag var liten och bodde på Berget. Jag och Kalle (Lasses bror som sedan förolyckades) var getare våren -54 och skulle följa med koerna. Vi brukade get´ ett par veckor för att trimma in koerna så att de lärde sig att gå hem själva på kvällarna. Vi var på Jon-Lars-myra mot Varesåskullen där det fanns en koltomt (en stor markplätt, nästan som en liten äng). Koerna brukade beta där och vi fikade under tiden. En dag somnade vi där i solskenet och när vi väl vaknade var koerna borta. Vi lyssnade men hörde inget. Vi som getade kände igen alla ko-skällor i hela trakten och kunde skilja dem från varandra. Vi kände igen farbror Konrads kors skällor och Lomsjökullen-koernas och så vidare. Nu när koerna var borta insåg vi att vi var tvungna att leta rätt på dem för kom vi hem utan kor skulle vi få smisk, det visste vi. Vi tänkte att de kanske farit mot Grankulltången så vi gick ditåt. Vi följde körvägen som gick till Grankulltången och sedan vidare till Åsen. När vi kom till kronstugan hörde vi massor av skällor från andra sidan Grankullen. Vi hade ju hört att vittra kunde samla ihop en stor beförning och eftersom vi inte kände igen skällorna överhuvudtaget tänkte vi att det måste vara vittra så vi blev livrädda och sprang därifrån. Så småningom kom vi mot Lomsjökullen där vi hörde Konrads skällor och andra vi kände igen. Där hittade vi våra kor som hade sällat sig till de andra korna. Historien tar dock inte slut där utan fortsätter flera år senare när jag och farsan var på väg till Åsen för att hälsa på farbor Lisanian. I närheten av Grankulltången hörde jag plötsligt samma skällor igen och sa ivrigt till farsan: "Hör du vittra?". Då berättade farsan att de där skällorna kom från boskapen i Grankulltången för där hade alla djuren skällor, även fåren. Därav ljudet från många skällor. Även den händelsen hade sin naturliga förklaring.
En händelse som dock inte fått sin förklaring är när hästen hos farbror Lisanian under en period varje morgon hade fått manen och svansen flätad. I samma ladugård hände också att korna och oxen flyttades om utan att det någonsin märktes något konstigt med deras tjudring.
Diverse om skömta och övernaturliga saker
På höstkvällar brukade folket låta spisluckan stå öppen och i det svaga skenet från vedspisen berättade de olika historier för varandra. Vittra var det bästa som kunde hända folket om man höll sig väl med dem. De följde folket och fanns omkring människorna. Elias Svande var övertygad om att vittra fanns. Han brukade berätta att de flätade manen på hästarna i stallet. Det hände att de rent utav flätade fast hästen i spiltan.
Ibland hände det att hästen eller koerna hade blivit vända i båset under natten. Det berättades att om vittra hade sitt matbord i dyngränna brukade de vända djuren. Det var också viktigt att varna innan man kastade ut vatten, framförallt hett vatten eller dylikt, så att småfolket skulle hinna akta sig.
Det berättas också om ett ljus som syntes när någon hade dött. När en person som bodde mitt i Nästansjö nyligen hade dött hade en annan sett ett ljussken som vandrade över lägdorna och stannade utanför huset där den döde personen bott.
Dag Nordvall berättar att hans pappa pratade om "fegljus". Det var ett ljussken som uppträdde på en oväntad/omöjlig plats och som förebådade ett dödsfall.
Bo Danielsson berättar:
Däri Poles på Vojmsjölandet hos farbror August fanns en liten fyrkantig stuga bredvid kallkällan. Där fick man aldrig vara ifred trots att det aldrig förekom något övernaturligt varken i ladugården eller i storstugan.
Morsan var en så´n som vart ut för saker och ting. När jag var liten bodde vi i Heligfjäll och det var en natt när jag var extra kinkig och gnällig. Morsan gick och sytt hela natten. Plötsligt hade Anders Gustav deri Ramstedts kommit in i stugan. Det märkliga var att gubben var död och morsan sa att hon aldrig hade sett honom så glad medan han levde.
I Grannäs var det för länge sedan en norrman som brukade bo i lillstugan ibland. En kväll hade det kommit in en liten pojke (som inte hörde hemma i Granäs och som ingen visste var han kom från) i stugan men pojken hade inget sagt och norrman hade inte heller pratat. Vid ett senare tillfälle kom samma lill-pojke in igen och den gången pratade de. Efter det samtalet for den här norrmannen direkt till prästen men han berättade aldrig för någon annan levande varelse vad pojken hade sagt till honom.
Bo berättar också om folk som "går före sig". När hans bror Gustav var liten bodde familjen i Fäboberg något år. En dag hörde mamma hur en häst "dompä" i backen och hon sa "Nu kom´ August Strömqvist". Men inte kom det någon. Ett par timmar senare kom dock August Strömqvist. När Gustav hade vuxit upp flyttade han till Stockholm och vid ett tillfälle när han skulle komma hem hörde de honom komma, ställa ifrån sig skidorna mot väggen, sopade av sig och stampade av snön i farstun men ändå kom han inte in. Först ett par timmar senare kom han och då hörde de samma ljud innan Gustav kom in genom dörren.
Vittra i trakten av Hunneberg samt som en del av fäbodlivet
Bruno Eliasson berättar
Det var en vårvinterdag i mitten av 50-talet någon gång. Han var dräng åt Elias Svande och de höll på att köra fram timmer nedanför Hunneberg. Det var på Rulles skifte, vid väster lina. De hade stannat till nedom Fjällström gärde och satt på timmerlasset och drack kaffe. Plötsligt hörde de röster. Det var kvinnoröster och skratt som hördes tydligt genom skogen även om Bruno och Elias Svande inte kunde urskilja några ord (eller vilket språk som talades). Till och med hästen reagerade på ljudet och vände huvudet ditåt. De antog att kvinnorna skulle åka skidor i backarna på Fjällströms. De kunde höra rösterna passera genom skogen hela vägen ända upp. Efter ett tag for Svande för att kolla vilka det var som var ute i skogen den där dagen. När han kom tillbaka berättade han att han inte hade sett några spår överhuvudtaget och han sa: ”Jag vet nog vad det var, det var vittra!”. Iljas Svande var övertygad om att vittra fanns i skogarna runt omkring honom.
Elias Svande fotograferad av Bernhard Nordh. Bilden lånad från Vilhelmina kommuns fotoarkiv.
Barbro Billman återberättar ...
... två berättelser hon hört från de personer som upplevt dem.
Lars Näslund från Dalasjö var getar´ i Nästansjö i sin ungdom. Den här berättelsen utspelar sig uppe i fäboern. Han brukade lägga nyckeln på hyllan ovanför farstudörren för att snabbt kunna gå in och titta på klockan eller hämta något om djuren var lugna. Ofta när han kom dit var nyckeln flyttad och då låg den alltid under bron i samma springa varje gång. Bredvid fäbodstugan stod ett litet timrat stall och när Lars Näslund kom dit och såg att dörren på den lilla stugan stod på glänt visste han att nyckeln var flyttad. Han såg aldrig någon människa eller något djur där.
Elise Boman, Barbros faster, har i hela sitt liv varit övertygad om att vittra finns vid fäbodarna. I yster Björnbäcken, strax ovanför där den rinner under Tresundvägen hade de förr i tiden dämt och där fanns en spånhyvel. Elise satt ofta på den öppna platsen där medan koerna gick uppe i skogen. Nästan jämt hörde hon koskällor och människor som jojkade/kulade men när hon gick dit såg hon aldrig några människor och inte ens några spår efter klövar, trots att hon hört att det var en hel massa djur som gått förbi.
LiliAnn Mårtensson berättar:
När min mamma, Elsa, var ung tillbringade de mycket tid på somrarna i fäbodarna. En gång skulle hon tillsammans med några kamrater (bland annat en som hette Sixten) gå från Rönnkullboern (vid Björnbäcken) till Klippboern (Anders Lars-boern, ligger på Skytts mark nu) för att träffa några andra ungdomar. När de kom till en hage (det fanns ofta hagar intill fäbodarna), det kan ha varit i närheten av Grôbb-boern (ligger nog på Kenneth Nilssons nu)för där fanns det en hage, hörde de att hagen revs ner och de hörde också en massa skratt. De tänkte att det var de andra ungdomarna som kom men när de Elsa och hennes kamrater kom fram till hagen varken såg eller hörde de någonting.
En annan historia som LiliAnn berättar var hennes mormor Anna med om. Den utspelade sig i Klippboern. På kvällen var det ett förfärligt liv på djuren där i sommarladugården. Koerna rôte och levde om. När Anna kom dit för att se vad som stod på var det emellertid helt tyst.
Sedan berättar LiliAnn också att just i kring Grôbb-boern hördes det spöka mycket, det var allmänt känt.
Brudföljet
Lars Joel Andersson levde i Nästansjö på 1800-talet. Den här berättelsen handlar om en vinter när Lars Joel var ute och åkte skidor för att jaga i trakterna kring Björnberget. Han fick syn på en stor orrskock som inte blev rädda för honom, så han kunde komma nära och skjuta ner dem. När det började skymma sköt han en orre som satt i en liten gran men orren dog inte utan satt kvar trots att Lars Joel sköt skott efter skott. Till slut kunde Lars Joel, genom de hål där skotten träffat, se rakt igenom orren. Då flög orren skrattande iväg och Lars Joel förstod att det var en trollfågel.
Medan han skjutit på fågeln hade det hunnit bli mörkt och han trodde inte han skulle kunna åka hem till Nästansjö i mörkret. Istället for han till sin fäbod i Rönnkullen där han hade sängkläder och kokkärl. När han kom till fäboden gjorde han upp eld och bäddade sängen. Han åt mat och lade sig sedan för att sova men innan han hann somna blev det ett förfärligt oväsen utanför stugan. Det lät som om det var fullt med folk där. Plötsligt öppnades dörren och ett brudfölje kom in. Framför brudparet gick två spelmän och spelade brudmarschen men ingen präst syntes till. Lars Joel förstod då att det var vittra och han låg alldeles tyst och låtsades sova men höll ögonen lite öppna. Lars Joel såg att vittra kokade kaffe och drack, dukade upp bröllopsmiddagen och åt och duktigt söp de. Efter de hade ätit dansade, skrattade och pratade de ända till det började ljusna då de fick bråttom att plocka ihop sina saker. Sedan var de plötsligt borta och när det blev tyst steg Lars Joel upp ur sängen och tog på sig kläderna för att fara hem. Utanför stugan fanns inga andra fotspår än hans egna.
Källa: Bygdemnål i Övre Norrland Karl Hampus Dahlstedt
Dora Andersson vid Gavelins fäbod (kortet är från gissningsvis slutet av 20-talet).
Fäbodstugan vid Klippen.
Erik Jons-boden
Leander Anderssons fäbod som nu är flyttad till Aspkullen. Ägare: Jan-Erik Jonsson.
Dessa fyra kort har Edith Jonsson lånat oss!
Några olika berättelser om vittra och annat övernaturligt
Greta Eliasson återberättar en berättelse som hennes far Sven Karlsson i Lomsjökullen berättat för henne. Det var vid ett tillfälle när han var uppe i fjällvärlden och skulle hjälpa till att sätta upp ett hus. Det hände många oförklarliga händelser i baracken de bodde i medan de jobbade. Gubbarna ramlade ur sängen och saker försvann från sina platser. Så småningom insåg de att baracken stod på en vitterstig så när de flyttade den blev det lugnt.
Sven Viberg berättade också ett par historier som utspelade sig i Nyhamn, vid Malgomaj, när han hade flyttat dit. Den första var från ett tillfälle när han hade gått ut i ladugården och skulle tända fotogenlyktan i porten. Varje gång han drog eld på en tändsticka för att tända lampan blåstes tändstickan emellertid ut. Detta hände gång på gång. Till slut sa han rakt ut i luften: ”Jag har många stickor kvar så blås´ ni bara”. Då slutade det och han kunde tända lampan.
En annan gång var Sven Viberg på en myr på baksidan Nyhamn och skulle slå myrhöe´. När han stod där hörde han en beföring passera norrut längs sjön. Det lät som en hel renbeföring och hördes tydligt hur folk kôke och hajä. Sven blev förvånad när han gick för att titta efter vad som var på gång och varken såg folk, djur eller några spår.
Sju års vishet
Nils Nilsson d y följde med sin far när fadern upptog det första nybygget i Nästansjö i slutet av 1700-talet. Nils var en stor jägare och for ofta långa sträckor varje dag på jakt efter vilt. han hade en lång, vit fårskinnspäls med huva på sig när han var ute och jagade. En dag hade han åkt omkring i bergsryggen "Barnan" hela dagen. När det blev kväll lade han sig i snön för att sova. När han sovit länge vaknade han av att något prasslade i snön. När Nils knutit upp remmarna som höll igen huvan för ansiktet såg han en ung, vacker kvinna med fina kläder som sa: "Från denna dag ska du varda vis i sju år." Sedan hon sagt detta var hon försvunnen. Nils kände att han hade något på läpparna och när han slickade av dem fick han något i munnen som var sött som humlemjöd. Efter denna händelse började Nils "se" saker och kunde bota människor. Ryktet om hans vishet spred sig vida omkring.
En vinter insjuknade en husmoder i Hälla (Åsele). Husbonden sände en dräng till Nils Nilsson för att få hjälp. När drängen kom fram till Nästansjö sa dock Nils: "Jag vet nog i vilket ärende du kommit, men du har kommit för sent. Din husmoder dog i går afton." När drängen kom hem fick han höra att husmodern hade dött den tiden Nils hade sagt. En annan gång såg Nils tre personer gå ner sig på svagisen på Almselet och drunkna. En tid senare fick folket i Nästansjö höra att det hade hänt precis så som Nils hade sagt.
När sju år hade passerat försvann Nils vishet och han var därefter inte mer klok än någon annan människa.
Källa: Gamla byar i Vilhelmina O P Pettersson